Olen
niin iloinen! Sain ensimmäisen tarkastetun käännöksen suomenkielestä
ruotsinkieleen tämän blogin tekstistä kirjoituksestani Puurojuhla, joka on
päivätty 16.12. Myös blogin ja kirjan ruotsinkielinen nimi hioutui hieman:
Den sista jungfru av Jungfruskär: sta tuli : Den sista jungfrun på Jungfruskär.
Hienoa saada ihmisiä jakamaan tätä työtä!
Olen
ajatellut pitää tämän blogin ja kirjan nimen samana. Todennäköisesti tulen
kirjoittamaan kaksi kirjaa: sen jonka kirjoitan itse ja sitten toisen version,
jonka kirjoitan ahvenanmaalaisten iäkkäiden ihmisten kanssa. Tuleeko niistä
sitten saman nimiset teokset: osat 1. ja 2. – sen näyttää aika.
Pitkäaikainen
tuttavani kuvataiteilija Kata Koskivaara esitteli minulle ortodoksisessa kirkossa ruotsia äidinkielenään puhuvan henkilön, joka lupasi auttaa minua ruotsin kielen kanssa. Ilahduin jo
silloin kovasti, koska henkilö, jota ymmärsin tarvitsevani, löytyi niin
helposti. Ainahan on olemassa pieni vaara, että ihmiset innostuvat ajatuksesta,
mutta tekemisen hetkellä homma ei enää kiinnostakaan...
Ruostinkielen
kirjoittaminen on osoittautunut yllättävän työlääksi ja vaikeaksi. Kieltä on
huomattavan paljon helpompi puhua ja laulaa. No - todennäköisesti taitoni
kohentuvat tämän projektin aikana.
Kävimme
tänään elokuvissa 16-vuotiaan tyttäreni kanssa. Ruotsalaisen elokuvan nimi oli:
Satavuotias, joka karkasi ikkunasta ja katosi (Hundraåringen som klev ut genom
fönstret och försvann). Se on ihan parasta huumoria, mitä olen nähnyt aikoihin!
Tarinassa on käytetty monien perinteisten huumorin keinojen lisäksi hyväksi
tilannekomiikkaa, johon usein iäkkäät ihmiset ja heidän lähiympäristönsä
joutuvat. Varsinkin silloin kun kysymys on muistihäiriötä sairastavasta
ihmisestä. Usein lähiympäristö ei pysty nauramaan tämän kaltaisille asioille
silloin kun ne tapahtuvat, mutta jälkeenpäin soisin jokaiselle muutaman
naururypyn silmäkulmaan.
Elokuva
nauratti kovasti myös teinityttöäni. Ja koko yleisöä. Laitan elokuvan linkin
tähän perään ja suosittelen sitä kaikille, jotka tarvitsevat iloa elämäänsä! Ainakin kino
Tapiolan vanhassa elokuvateatterissa yleisö nauroi makeasti. Tyttäreni sanoi,
että ihan varmasti teatterista ei löytynyt ainuttakaan ihmistä joka ei olisi
ainakin kerran hymähtänyt kunnolla.
http://kinotapiola.fi/fi/elokuvat/satavuotiasjokakarkasiikkunastajakatosi
Jag är så glad!
Jag
blev så glad när jag fick den första granskade översättningen av
Grötfesten till min blogg . Samtidigt blev titeln till boken och bloggen ändrad en
aning. Den sista jungfru
av Jungfruskär’istä tuli: Den sista jungfrun på Jungfruskär. Fint
att det finns människor som vill dela på detta arbete.
Jag har tänkt ha samma namn på denna blogg och på boken. Jag kommer
antagligen att skriva två böcker: en som jag skriver själv och en annan version
som jag skriver med de åländska åldringarna. Tiden får utvisa om de ges ut i
två delar och om de får samma namn.
Min gamla vän bildkonstnären Kata Koskivaara presenterade mig för Kristina i den ortodoxa kyrkan och hon lovade att hjälpa mig med den svenska översättningen. Jag blev redan då väldigt glad eftersom jag så lätt funnit den person som jag behövde. Det finns ju alltid en risk att människor blir intresserade och lovar att hjälpa, men sedan backar ut.
Att skriva svenska visade sig vara förvånansvärt svårt och arbetsamt. Det är mycket lättare att tala eller sjunga på det språket. Kanske mina färdigheter blir bättre under detta projekt.
Jag var på bio idag med min 16-åriga dotter. Den svenska filmen hette : Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den bästa humor jag sett på länge. Berättelsen använde sig av förutom många traditionella humorformer även av en situationskomik, som många gamla människor och deras anhöriga ofta hamnar i, i synnerhet när det är fråga om minnessvaga. De närstående kan ofta inte skratta åt denna slags situationer då när det händer, men man skulle i alla fall önska dem en liten skrattrynka i ögonvrån.
Även min tonårsdotter hade väldigt roligt åt den här filmen och hela publiken likaså. Jag lägger här en länk till filmen och rekommenderar den till alla som behöver litet glädje i sitt liv. I Kino Tapiola skrattade publiken hjärtligt och min dotter sade att det knappast fanns en enda person som inte smilat när de såg filmen.
http://kinotapiola.fi/elokuvat
Min gamla vän bildkonstnären Kata Koskivaara presenterade mig för Kristina i den ortodoxa kyrkan och hon lovade att hjälpa mig med den svenska översättningen. Jag blev redan då väldigt glad eftersom jag så lätt funnit den person som jag behövde. Det finns ju alltid en risk att människor blir intresserade och lovar att hjälpa, men sedan backar ut.
Att skriva svenska visade sig vara förvånansvärt svårt och arbetsamt. Det är mycket lättare att tala eller sjunga på det språket. Kanske mina färdigheter blir bättre under detta projekt.
Jag var på bio idag med min 16-åriga dotter. Den svenska filmen hette : Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den bästa humor jag sett på länge. Berättelsen använde sig av förutom många traditionella humorformer även av en situationskomik, som många gamla människor och deras anhöriga ofta hamnar i, i synnerhet när det är fråga om minnessvaga. De närstående kan ofta inte skratta åt denna slags situationer då när det händer, men man skulle i alla fall önska dem en liten skrattrynka i ögonvrån.
Även min tonårsdotter hade väldigt roligt åt den här filmen och hela publiken likaså. Jag lägger här en länk till filmen och rekommenderar den till alla som behöver litet glädje i sitt liv. I Kino Tapiola skrattade publiken hjärtligt och min dotter sade att det knappast fanns en enda person som inte smilat när de såg filmen.
http://kinotapiola.fi/elokuvat
